Myter om maskotar – De goda, de onda och de rätt igenom märkliga

Phillie Phanatic i full mundering
Källor: Pixabay

Det svenska ordet ”maskot” kommer från franskans ”mascotte,” som betyder en lyckobringande amulett. Ordet användes i England till ornament och talismaner för att skänka ett hem lycka på 1880-talet. Regementen använde sig av baggar, getter och andra mindre djur som maskotar ännu tidigare än så. I början av 1900-talet i USA började också idrottslag att använda sig av djur som maskotar för att ”skänka laget lycka” under matcher, och nu anser många att dessa knasiga inslag förbättrar ett lags chans till vinst.

Precis som att många spelare på onlinekasinon har en lyckoamulett ovanför datorn, och att människor tar på sig sina turkalsonger inför en lottodragning, har maskotar blivit ett kännetecken som lag och fans förlitar sig på.

Fördelar och risker med levande maskotar

Ett av de första lagen i USA som hade en egen maskot var basebollaget Chicago Cubs. Till en början var maskoten en nallebjörn, men kom senare att bli en riktig björnunge. Men eftersom många lag har fått sitt namn från farliga rovdjur försvann snabbt trenden, och istället föddes idén om att människor ska spela maskotar i galna dräkter som påminner om djur.

Första gången ett sommar-OS fick en inofficiell maskot var i Los Angeles 1932, då den gulliga skotska terriern Smokey fick uppdraget. Han finns inte dokumenterad som en officiell maskot, men det finns foton på honom i sina maskotkläder.

År 1968 presenterade Grenoble sin flinande skidåkarmaskot Schuss under deras vinter-OS, och trenden att skapa maskotar som kunde säljas som leksaker och gosedjur såg dagens ljus. Nu för tiden är levande maskotar alldeles för oförutsägbara för de flesta idrottslag och större internationella tävlingar, oavsett farliga eller söta.

Men det finns undantag. Exempelvis NFL-laget Denver Broncos i Colorado i USA, vars maskot Thunder är ett vitt arabiskt fullblod. Faktum är att laget nu är inne på Thunder III, eftersom hästen byts ut mot en identisk yngre version när den börjar bli gammal och gråna.

När det blir spektakulärt fel

Ibland händer det att en maskotdräkt blir fel på alla sätt och vis när man tar ett koncept, skissar på idén och sedan förverkligar den. År 1968, efter att Schuss hade debuterat i Grenoble, stod Mexico City värd för sommar-OS och valde en duva och en jaguar som inofficiella maskotar, vilket var oerhört smaklöst.

År 1986, när Mexiko stod värd för fotbolls-VM, hade traditionen med fantasifulla tecknade maskotar fått fäste, och idén om en jalapeño i sombrero med mexikanska färger lät bra på pappret. Vad som däremot i slutändan tågade genom arenan var ett par ögon som lös under skuggan av en hatt som helt täckte ansiktet, och gav åskådarna kalla kårar.

Sydafrika lyckades med samma bedrift när de presenterade maskoten Zakumi till 2010 års fotbolls-VM. Leoparden med gröna dreadlocks hade ett fånigt leende som var nästan lika obehagligt som Rysslands nyligen presenterade maskot inför 2018 års fotbolls-VM. Men av någon anledning är det OS som tar fram det värsta i maskotarnas formgivare.

Möjligtvis var den märkligaste maskoten figurerna Wenlock & Mandeville under OS i London 2012, som flera månader tidigare redan hade gett skäl till skratt när den bisarra loggan avtäcktes. Den avsedda historielektionen om två namn som förknippades med de olympiska spelen försvann dock i hysterin kring de märkliga, upplåsbara cykloperna.

Den Picasso-inspirerade kubistiska katalanska vallhunden Cobi, som ärade sommar-OS i Barcelona 1992, är också värd att nämnas. Han såg faktiskt riktigt bra ut på det tryckta materialet i 2D, men dockorna, leksakerna och de stora och rysliga upplåsbara versionerna, med alla ansiktsdrag på ena sidan av huvudet, i sann kubistisk anda, var helt fel ute.

De amerikanska hjältarna

Det engelska fotbollslaget Arsenal, även kallade ”The Gunners,” testade att använda den stora fluffiga dinosaurien Gunnersaurus som maskot. För att inte hamna i skymundan ville det spanska laget Valencia inte vara sämre, och skapade en lurvig, fotbollsspelande fladdermus. Det verkar som att idrottslag utanför USA inte alltid lyckas med sina maskotar.

Med det sagt finns det många exempel på hur idrottslag i USA har misslyckats med sina många maskotar som tillhört allt från skollag till lag som spelar i professionella ligor. Ta bara maskoten Banana Slug som utstrålar ryggradslös, slemmig gul magi för Santa Cruz-universitetets idrottslag.

Men i många professionella amerikanska lag är maskotarna så mycket mer än bara sina dräkter. De är också duktiga atleter och akrobater som bidrar enormt till publikens glädje under en match. Alla möjliga maskotar, från New York Mets tämligen fula men barnkära maskot med en baseboll till huvud Mr. Met, till ruskigt spänstiga gymnaster som Chicago Bulls älskade basketikon Benny the Bull, får själva stå i rampljuset.

Ingen vet vad fågeln utan flygförmåga Phillie Phanatic egentligen är tänkt att vara, men den storögda lustigkurren får alltid igång publiken med sin gröna, utsträckta tunga. Han är förmodligen den mest omtalade nutida maskoten.

Oavsett hur märkliga och knasiga (och rätt igenom obehagliga) vissa maskotar är enar de fans på ett helt unikt sätt.

Sources: